Tre veckor har gått utan en enda joggingtur. Inflammationen i hälen behövde en nästan två veckors ibuprofen-kur och möjligast lite gång och spring plus specialsulor i skorna. Man känner sig verkligen "mommo", d.v.s. gammal och sjuklig ;-) En total avhållsamhet från springandet gör ju också gott: längtan ut blir allt starkare och jag är absolut motiverad att gymnasistera den lilla muskulaturen i fötterna och stretcha enligt fysioterapeutens råd.
Det smått komiska i vår situation är faktiskt att vi på allvar började lugnt med tränandet - just för att undvika skador. Men kroppen protesterar ändå och man undrar om den vill varna en för det stora farliga maratonloppet.
Spinning känns ok som kompensation, men pulsen ligger betydligt högre (kring 170 för min del oftast), än vid joggning då den brukar vara 150-160. Därför är det också svårt att kompensera de riktigt långa turerna. Undrar varför de flesta spinningtimmarna anses vara aerobisk träning. Jag har mycket svårt att hålla min puls så låg om jag försöker följa instruktören någorlunda.
Alla grenar tycks ha sina positiva och negativa sidor för kroppen. Cykling är bra om benen lider av stöten mot marken (som i springning), men å andra sidan är ryggen ofta i en ganska onaturlig ställning. Bäst är det väl att variera så mycket som möjligt när man har chansen.
Första gången jag prövade spinning var för nästan två år sedan och efteråt konstaterade jag att det nog inte är min gren. Jag gjorde det stora misstaget att hålla motståndet på för lätt, eftersom jag ville orka bättre. Det här var så klart helt fel, uppförsbackarna kändes hemska och benen blev spagetti redan efter 10 minuters trampande. Nu när jag började på nytt var jag noggrann med att använda tungt motstånd då jag trampade stående och nu känns det riktigt bra. Om pulsen stiger för högt kan man lätt dra ner motståndet alltid när man trampar sittande.
På spinning.com hittade jag några bra dokument för nybörjare:
Ända sedan hösten har vi funderat på att skaffa en pulsmätare för att lättare kunna öva enligt träningsprogrammen. Nu när vi temporärt bytte gren till spinning blev vi så nyfikna att vi bestämde oss för att inhandla en pulsklocka. Polars sidor på nätet är lite jobbiga eftersom dom hittat på kufiska namn åt en massa funktioner, men förklarat dem lite väl kort. Efter att i stället ha läst ett par artiklar och talat med två bra försäljare beslöt vi oss för en Polar M61 (norm. 165€).
Valet var allt annat än lätt. S-serien, som är för "elitmotionärer och tävlingsidrottare" (enligt Polars svenska sidor), har en hel del nyttiga funktioner, men tyvärr kostar den billigaste S-modellen med bakgrundsbelysning ca 200€. Eftersom vi ofta joggar på kvällen är det helt onödigt att köpa en klocka utan belysning. M61 har dessutom två fördelar jämfört med S-modellerna: den kan hålla reda på två personers information och sändarbältet är betydligt bekvämare (elektroddynorna sitter fast i textildelen och plastdelen är bara 6 cm bred).
Nu blir det intressant att leka med apparaten och se hur lämplig intensitet man hittils använt. I morgon ska jag ta reda på hur tungt spinning egentligen är...
Jag var i dag för första gången på ett par månader inne på puls.se och hittade i en diskussion en fin sida med löpningslänkar:
http://www.solvikingarna.com/Solv/HTML/Gamla/links.htm.
En hel del intressanta sidor att läsa.
Jaha, nu blev vi tvungna att tänka igenom hela vårt maratonprojekt på nytt. Vi hade båda kommit igång efter jul- och nyårspausen och först fick Annika värk i hälen och sedan blev mitt skenben så ont att jag inte kunde springa. I början av veckan besökte vi båda våra läkare och fick höra att Annika har hälsporre (inflammation i hälen) och jag har en liten fraktur i båda skenbenen.
Det är lite tråkigt att ivrigt tränande bara resulterar i skador. Speciellt när vi ändå har tränat mycket försiktigt. Men sportare brukar visst vara skadade, så vi får väl vänja oss. Att bli frisk kan ta en månad, men det kan också dröja två eller tre månader. Samtidigt tänker vi fortsätta träna lika mycket som förut fast vi inte får jogga. I stället blir det spinning (Motivus-gymet kallar det nuförtiden för Tomahawk Indoor cycling), rodd och simning.
Den senaste veckan har vi alltså börjat träna, främst cyckling. Simning är i princip också helt roligt, men man ska ha ett ganska bra tålamod för att orka köa i bassängen när alla långsamma simmare lugnt flyter omkring. Ifall vi ska följa vårt träningsprogram (utan att löpa, alltså) är det enda svåra att göra ett långpass. Ett par timmars cykling inomhus kan lätt bli lite tråkigt.
Att löpa ett maratonlopp är fortfarande vårt mål. Vi hade tänkt försöka i Stockholm den femte juni, men nu är det lite osäkert. Blir det inte av i juni blir det lite senare. Ingen orsak att ge upp, alltså.
Efter förkylning, feber och två helger har jag igen fortsatt träna. Före julen började jag följa Stockholm Marathons 4-timmars träningsprogram (se tidigare inlägg). Första veckan gick mycket bra. Målet var 3 pass/20 km och jag joggade också tre gånger (ca 23 km). Dessutom gick jag på gym en gång. Sedan blev jag sjuk och missade två träningsveckor.
Enligt träningsprogrammet gäller det bara att hoppa på igen när man känner sig frisk och det gjorde jag på nyårsafton. Veckans mål var 4 pass/38 km, men eftersom jag började på onsdag hann jag bara med 3 rundor (ca 26 km). Idag sprang mitt första s.k. långpass. Den här veckan var långpasset 14 km och härefter ökar sträckan nästan varje vecka.
Det var riktigt roligt att lugnt jogga ca 1h 30 min. Enligt några maratonartiklar ska dom långa passen vara så långsamma att man kan prata utan att bli andfådd. Jag försökte springa långsamt och fundera vilken fart som skulle vara lämpligast. Jag försökte också prata för mig själv för att se om jag blev anfådd, men det var lite tråkigt. Det är liksom svårt att hitta på nåt att säga när man är ensam. Så ifall nån varit ute i Helsingfors-skogarna och hört Runebergs Vårt Land (den första dikten jag kom på), så vet ni att det bara var ett vetenskapligt test.
December månad har inte varit riktigt maratonvänlig. Har drabbats av en så seg förkylning att jag har fått ta hela tre veckors paus från löpandet. Uppskrämd av historier om hjärtmuskelinflammation som följd av för tidig träning har jag suttit inne och ätit pepparkakor. Ingen vidare bra början på vår systematiska träning med halvårsprogrammet som vi skulle följa från och med december.
Vågade inte dra första rundan på tre veckor ute i -12 grader - i dessa stunder finns tack och lov löpmattan på gymet! Har nog rundat den på långt avstånd tidigare, men när det är alltför jobbigt väder duger den faktiskt riktigt bra som surrogat. Försökte i och för sig febrilt hitta något att sysselsätta ögonen med under mina 35 minuter på mattan (där man kul nog kan justera underlaget för "uppförsbackar" ibland), men det slutade bara med att jag började läsa instruktioner och anslagstavlor på väggen och höll på att falla av hela mojängen. Hoppas på att få springa ute igen, men återvänder nog till mattan vid behov :-)