Det är nu den sätts på prov, såsom Peter redan uttryckte. Den första tanken som slår en efter en lång arbetsdag, när man stiger ur en proppfull spårvagn och traskar hemåt i mörker och duggregn, är inte en joggingtur. Men å andra sidan är den första tanken väl hemma EFTER en joggingtur aldrig att det var väl onödigt! Har mig veterligen ännu aldrig ångrat en gjord runda. Det är hur klichéigt det än låter - känslan efteråt som motiverar. För mig är det alltså än så länge inte själva maratonloppet - som tur är känns det ännu väldigt långt dit ;-)
Apropå motivation: Vi skriver ju mest för oss själva, men måste nog erkänna att det idag var den också springtokiga kollegans påminnelse om en dåligt uppdaterad maraton-blogg, som fick mig hit igen. Så värst mycket nytt har det inte hänt i träningsväg, jag har ersatt gym med bodypump för omväxlings skull och haft svårt att kliva upp ur sängen dagarna efteråt. Men en liten masochist bor det tydligen ändå i mig - för jag är mycket förtjust i träningsvärk. Det finns inget mer övertygande bevis på att träningen har varit effektiv. Peter brukar visserligen påstå att värken beror på dålig stretching efteråt, men jag tycker mig ha testat maratonstretching efter ett träningspass utan resultat. Oftast orkar man ändå inte tänja tillräckligt, tvärr...
Vi har synd nog alltför sällan lyckats pussla ihop våra tider så att vi skulle kunna springa tillsammans - den andra finns alltså inte alltid där och peppar en. Vår överenskommelse går ändå inte att bryta - det är säkert: maraton springer vi om bara kroppen håller till dess :-)
Posted by annika at november 20, 2003 08:57 EM