Nu har det igen blivit vinter. För en månad sedan snöade det lite, men snabbt smalt det också bort. Idag var vi tillsammans ute och joggade och det var första gången i år som vi sprang på isigt och snöigt underlag. Det är överraskande hur annorlunda det blir när underlaget är riktigt halt: farten minskar, man tar kortare steg och släpar lite med fötterna så att man inte ska falla omkull. Också rutterna kommer att se annorlunda ut nu på vintern. En del av våra favoritstigar i skogen kommer antingen att vara igensnöade eller förvandlade till skidspår. Dessutom börjar det vara ganska kallt att jogga längs med havsstranden (fast vi redan tidigare skaffat lite vinterutrustning).
Roligt ändå med lite omväxling. Hoppas bara att man inte halkar för ofta. Jag antar att benbrott inte gör tränandet mycket effektivare.
Det är nu den sätts på prov, såsom Peter redan uttryckte. Den första tanken som slår en efter en lång arbetsdag, när man stiger ur en proppfull spårvagn och traskar hemåt i mörker och duggregn, är inte en joggingtur. Men å andra sidan är den första tanken väl hemma EFTER en joggingtur aldrig att det var väl onödigt! Har mig veterligen ännu aldrig ångrat en gjord runda. Det är hur klichéigt det än låter - känslan efteråt som motiverar. För mig är det alltså än så länge inte själva maratonloppet - som tur är känns det ännu väldigt långt dit ;-)
Apropå motivation: Vi skriver ju mest för oss själva, men måste nog erkänna att det idag var den också springtokiga kollegans påminnelse om en dåligt uppdaterad maraton-blogg, som fick mig hit igen. Så värst mycket nytt har det inte hänt i träningsväg, jag har ersatt gym med bodypump för omväxlings skull och haft svårt att kliva upp ur sängen dagarna efteråt. Men en liten masochist bor det tydligen ändå i mig - för jag är mycket förtjust i träningsvärk. Det finns inget mer övertygande bevis på att träningen har varit effektiv. Peter brukar visserligen påstå att värken beror på dålig stretching efteråt, men jag tycker mig ha testat maratonstretching efter ett träningspass utan resultat. Oftast orkar man ändå inte tänja tillräckligt, tvärr...
Vi har synd nog alltför sällan lyckats pussla ihop våra tider så att vi skulle kunna springa tillsammans - den andra finns alltså inte alltid där och peppar en. Vår överenskommelse går ändå inte att bryta - det är säkert: maraton springer vi om bara kroppen håller till dess :-)
Jag fick höra att vi "tydligen slutat träna, då vi inte skrivit nåt hit på en tid". Nä, så är det inte - vi håller på som förut. November råkar bara vara en tid med massor av deadlines, men 2-3 rundor hinner man ändå med under en vecka. Snart är det bara ett halvt år kvar till Stockholm Marathon (idag 198 dagar), och då gäller det att bli flitigare.
Men tränandet har blivit lite jobbigare. Det här beror inte på dom benproblem som vi båda ibland känner av, utan av vädret. När man springer för nöjes skull, utan att ha maraton som mål, så går man inte ut och springa när vädret ser ut som idag. Det regnar nån konstig och otrevlig form av våt snö, men eftersom jag inte hunnit ut på ett par dagar och eftersom jag har ett mål, känner jag mig tvungen att gå och jogga om en stund. Senast jag sprang en runda var på måndag och då var det en kombination av regn och blåst jag fick njuta av. Som tur blev vristen lite öm och jag fick annat att tänka på.
Nu är det inte mera egen kondition man kämpar emot, utan mot frestelsen att bli hemma där det är både varmt och torrt. Löpandet är ändå bara en hobby och ibland frågar man sig om det är smart att ofta behöva tvinga sig ut. Det låter lite ologiskt att man är ute i slaskvädret och löper "för att löpning är så roligt". Är det faktiskt så roligt?
Jag hoppas faktiskt att fördelarna med löpandet är så stora att man hela vintern orkar motivera sig. För nog känns det ju bra alltid när man kommit hem från rundan. Och en hel del energi får man. Åtminstone jag.