Nu är jag tillbaka i idrottsvärlden efter nästan två veckors paus. När man är snuvig och det känns tungt att bara sitta i soffan och andas är det inte riktigt vettigt att fara ut i regnet och springa. För att minska risken för komplikationer har jag också avhållit mig från det virtuella tränandet här på bloggen. Nu kan jag igen fortsätta.
På måndag var jag därför och spelade badminton med arbetskompisarna. Idén var att man kanske orkar med mera träning om man är mångsidig. Och vad lärde jag mig? Badminton är mycket tung sport som gör en invalidiserad för flera dagar. Mina händer har skakat och jag promenerar som en anka. M.a.o. en riktig träningsdödare. Nu ska jag hålla mig till löpning och gym en tid framöver.
Maraton-bloggen har inte uppdaterats på en tid - orsaken är delvis att tränandet legat på is ett tag. Inte ens det ivrigaste maratonfreaket tränar ju förkyld ;-) Delvis har det också haltat på det verbala planet - kanske blir man avtrubbad i hjärnan när man inte får springa? Men nu ska det bli en förbättring!
Förkylningen gick över samtidigt som hösten verkar det som. I dag har vi båda joggat i vinterförhållanden. Vi har dessutom skaffat utrustning för vinterjoggning: lämpligt sval bomullsmössa, fingervantar och "teknisk" polo-tröja. Det enda jag saknar är egentligen en jacka med något slags inbyggd näsduk - för det är otroligt så näsan rinner när det är kallt! Och hopplöst jobbigt att riva fram en ur fickan var femte minut. Måste snart på allvar fundera ut ett system för snytandet - en näsduk dinglande i ett band från mössan kanske ;-)
Gillar så här i ruskiga tider att varva löpningen med lite inomhussporter. Testade Bodypump här under veckan - höll på med det för ett par år sedan när jag bodde i Stockholm - och hade nästan glömt hur enormt skojigt det är. Är också övertygad om att det är bra styrketräning för löpare. Man tränar de stora viktiga muskelgrupperna, samtidigt som det också utvecklar koordinationen. Rörelserna är enkla men effektiva och i grupp med instruktör är ju tålamodet och orken av annat slag än ensam på gymet. Så lite reklam för den grenen :-) Synd bara att det är fruktansvärt dyrt, åtminstone i Helsingfors centrum...
Också hurtiga sportare blir tydligen förkylda (i själva verket är det väl så att särskilt elitidrottare är förkylda oftare än andra). Tvingas alltså ta en paus från maraton-tränandet. Alla som någon gång har upplevt de endorfinkickar joggning ger, vet vilken pina det är att tvingas sitta still ;) Å andra sidan borde jag kanske ta det som en möjlighet för min lårmuskel att repa sig ordentligt...
Vi har tränat nu i drygt två månader. Vågar nog påstå att vi har varit rätt så förnuftiga och inte förivrat oss. Vi har sprungit cirka 3 gånger i veckan och varit på gym då och då. Nu i söndags gjorde vi den längsta rundan på cirka 11 km. Det man märker är att kroppen orkar betydligt mer, men benen hänger inte riktigt med. Efter söndagens runda kändes det som om "flåset" skulle orka lika mycket till, men benen var blytunga. Halvmaraton skulle säkert gå vägen - men 42,195 km.... som tur är det 241 dagar kvar!
Under dom två senaste månaderna har jag hunnit bekanta mig med en hel del träningsråd för maraton. När man tränar för ett maratonlopp är det viktigt att träna mångsidigt, speciellt under månaderna före loppet. Man behöver alltså snabba, medelsnabba, långsamma och intervallträningar. I guideböckerna och artiklarna talar man därför om olika intensitetsnivåer, som mäts i procent av maxpulsen.
Småningom måste vi också bli mera systematiska med vårt tränande och då skulle det vara helt nyttigt att känna till sin maxpuls. Det skulle alltså vara lättare att träna enligt alla fina träningsprogram som man snart igen hittar i tidningar och på nätet om man visste vad författarna menar med snabb fart eller med maratonhastighet. Problemet är att jag inte känner till min maxpuls.
Ett sätt att approximera sin maxpuls lär vara att räkna 220 minus åldern och för mig skulle det betyda 191 slag/min. Det låter helt bra, men för par veckor sedan sprang jag en riktigt snabb joggingrunda på 8,5 km och under dom sista 3,5 km var pulsen nästan konstant över 191 (som högst 199). Antingen är approximatet lite dåligt eller så var jag riktigt hurtig och sprang med pulsen högre än maxpulsen. Jag tror på det första alternativet.
Nu har jag därför tagit reda på hur man egentligen mäter sin maxpuls (källa: Juoksijas webbsajt). Det finns olika sätt att mäta det med löpning. Man kan t.ex. mäta sin puls direkt efter ett 3, 5 eller 10 kilometers lopp. Alternativt springer man fem gånger 3 minuter med maximal hastighet och mäter därefter pulsen. Mellan spurterna joggar man sakta en minut. För att värdena ska vara realistiska och maximalt höga ska man också se till att man värmer upp ordentligt före och att man är väl utvilad, d.v.s. att man inte tränat hårt dagen före.
Nu skulle det också vara helt bra om man skulle ha tillgång till en pulsmätare, men sånt går ju att fixa. Instruktionerna ovan låter lätta, men tanken att ta ut sig helt totalt låter inte helt lockande. Tydligen måste man vara lite masochist för att träna för en så absurt lång sträcka som 42 195 m.
I nummer fem av tidningen Juoksija fanns en artikel om proteiner och varför dom är bra för löpare. Budskapet i artikeln var att man måste också tänka på annat än kolhydrater. Proteiner behövs som byggnadsmaterial för musklerna, för att man ska återhämta sig snabbare och för att man skulle få mera energi då man springer.
Jag har inte riktigt tagit på allvar det här med att man ska fundera på vad man äter. Helst äter jag det som smakar gott och ifall det råkar vara hälsosamt är det bara en fördel. Jag antar att proteiner inte har nån smak, men ifall tidningen säger att det är nyttigt kan man ju ibland äta några.
I artikeln fanns en hel del förslag på proteinrika mellanmål att äta före eller efter träningen. Ett av förslagen var att blanda ihop grynost med krossad ananas och äta efter att man sprungit (grynost är väl keso i Sverige). Det här var en överraskande god kombination. Nuförtiden har vi nästan alltid ett par burkar ananas och lätt grynost i kylskåpet. Rekommenderas varmt (som kallt, alltså).
Att jag under dom senaste två veckorna inte rapporterat om träningens framskridande beror inte endast på att jag haft bråttom, utan också på att ganska lite har hänt. Vi har gått på gym några gånger, men annars har det för mig blivit bara 1-2 rundor per vecka. Nu ska jag definitivt bli flitig igen och på förhand planera in flera joggingkvällar per vecka.
Orsaken att man lätt låter bli att jogga är ändå ganska sällan tidsbrist. Dom flesta dagar borde det gå att hitta en timme ledig tid. Jag vågar också påstå att det inte heller (alltid) är lathet som får en att växa fast i soffan. När man på dagarna arbetar och skulle vilja jogga på kvällarna måste man tydligen lära sig att planera sina dagar på förhand. Jag tycker om att improvisera och det betyder att jag börjar tänka på mat först när jag råkar bli hungrig. Jag blir alltså inte överraskad över att jag dom flesta dagar blir hungrig, men jag tänker hellre på annat. Eftersom jag går och lunchar tillsammans med arbetskompisarna redan kl. 11:00 (sjuk tid) brukar den här tidpunkten infalla ungefär kl. fem på kvällen. Och när man är hungrig blir det så klart ingenting av joggandet. Det här i sin tur leder till att man kan börja springa först flera timmar senare, när man lagat mat, ätit och idisslat i några timmars tid. Problemet tycks alltså vara att man måste planera in ett litet mellanmål på eftermiddagen för att kunna jogga då man kommit hem.
Nu har jag alltså lärt mig att jag på eftermiddagen måste fixa nåt mellanmål om jag vill ut och jogga efter jobbet. Problemet har hela tiden varit att komma ihåg att ta med sig mat hemifrån eller att köpa nån semla från restaurangen (i vårt västra grannland skulle man kanske använda nåt annat ord för semla, t.ex. fralla). Därför har jag ofta misslyckats. För att lösa problemet en gång för alla har jag idag limmat på min monitor en post-it-lapp med texten "SÄMPYLÄ!" ;-)
Nog är det stora problem vi nybörjaratleter har...