Det talas och skrivs mycket om den mytomspunna "väggen", som en maratonlöpare kan råka ut för efter ca 30 km. En av Finlands färska maratonhopp, Jussi Utriainen, löpte på veckoslutet i Paris. Före det här loppet hade han endast en gång sprungit en hel maraton (och avbrutit en). Så här sade han i intervjun före loppet (Hbl 30.8):
"Han tycker dessutom att den beryktade "väggen" är mera en myt.
-Någon klar vägg borde inte komma emot om man tankar och har energiförrådet i skick. Med jämn farthållning fungerar löpningen bra, och man får skylla sig själv ifall något händer [...]"
Följande dag skrev samma tidning så här:
"Jussi Utriainen höll ett hyggligt tempo nästan halvvägs in i tävlingen, men kroknade efter det och föll tillbaka i fältet. [...] Men sedan var det som om han löpt in i en vägg. Utriainen, som bara gjort två maratonlopp förut, fick erfara hur vidrig disciplinen kan vara när den är som värst. [...] Utriainen hade räknat med att orka hela vägen. Han visste inte varför den där väggen kom emot."
Ja, vad lär man sig av det här? Tydligen är det lika dåligt att springa in i en myt som i en vägg. Eller kanske väggen faktiskt finns där?
Posted by peter at september 1, 2003 11:35 EM