För ungefär tio år sedan, när jag friidottade aktivt, led jag ett bra tag av det klassiska symptomet hos nybörjarlöpare: inflammation i skenbenet. På finska är det här fenomenet känt under namnet "penikkatauti". Rent fysiologiskt är det fråga om att muskeln växer, men inte benhinnan. När man tränar ökar muskelns ämnesomsättning, blodet cirkulerar och muskelcellerna sväller. Trycket ökar och muskeln börjar lida av syrebrist - vilket tar sig uttryck i en jädrans värk i benet! Det kan göra fasansfullt ont när man springer (också de tio metrarna till bussen) och samma sak gäller om man trycker på insidan av skenbenet.
Igår blev jag faktiskt uppskrämd när jag kände av värken precis där i benet... Det tog upp till ett halvt år att bli botad senast med mycket vila (!), så man får bara hoppas att det här nu var ett litet skämt från benets sida. Ett ganska dåligt skämt i så fall tycker jag ;) Så drastiskt har ju träningsmängderna ännu inte ökat, men man får nog hela tiden påminnelser om att ta det lugnt. Så man kan liksom med gått samvete bli hemma i soffan ikväll :-)
För några dagar sedan droppade boken Maraton in genom postluckan. En present av tidningen Juoksija som ju Peter får nuförtiden. Ser ganska anspråkslös ut, men innehållet verkar faktiskt riktigt vettigt! Det mesta man behöver veta som maratonnybörjare - t.o.m. hur man springer in i döden! Fast Kapitlet "Juoksukuolemat" (på svenska ungefär Löpningsdödsfall) är kanske inte det som känns mest relevant just nu ;-)
Jag har överhuvudtaget svårt att ta ut mig till hundra procent när jag springer. Något som märktes nyligen när vi gjorde en spontan intervallträning - Peter hade betydligt mer psyke för det. Har nog alltid sprungit mest för att det känns så bra efteråt, men antar att man är tvungen att ta ut sig lite mer för att faktiskt gå framåt. Men våra vanliga joggningrundor på 7-9 km känns åtminstone ganska lätta nuförtiden. Snart kan vi säkert börja töja ut dem till över 10 km då och då. Sakta men säkert... :-)
Mats Andersson, som också har tänkt delta i Stockholm Marathon (det är alltså där vi tänkte springa om 268 dagar), har skrivit en lista med några tips för blivande långfärdslöpare. Listan är bra.
Själv har jag märkt att variation i ruttvalen och möjligast trevliga rutter gör att man orkar bättre. Tyvärr är antalet möjliga rutter inte helt oändlig och eftersom stadsboende för med sig en del problem (såsom trafikljus, asfalt och trafik) är ganska få av dom trevliga. Våra favoritrundor har nu blivit: Tölö-Fölisön runt-Tölö, Tölö-Centralparken (nära vägbron)-Tölö, Tölö-Centralparken-Lill-Hoplax runt-Fölisö bro-Tölö och Tölö-Tölöviken-Edesviken-Humleviken-Tölö. I Centralparken finns det så många stigar och vägar, så man kan i princip variera rutt nästan varje gång. På våren då rundorna blir längre har vi också fler alternativ.
När man kan alla rutter för bra gäller det säkert att åk buss till nån förort och springa hem.
Det här med val av löpsko för jogging och maraton har jag inte riktigt förstått mig på. Skorna är av olika tjocklek, färg och vikt och har olika stödegenskaper. Dessutom lär det finnas något stöd för pronation.
För att få veta vilken typs skor jag borde ha gick jag på lördag till Mikaelsgatans Intersport, där en fysioterapeut och en Asics-konsulent var på plats för att ge goda råd. Efter att ha köat en stund fick jag promenera raskt på en löpmatta och min gångstil blev analyserad av den ena killen. Därefter kände han på mina fötter och granskade hur dom såg ut när jag böjde mig.
Slutresultat var att jag fick höra att min teknik är bra och att jag behöver stadiga skor, eventuellt med pronationsstöd. Det här med pronationsstöd är jag inte helt expert på, men jag har förstått att det är något som hindrar rörelse/rotation i sidled. Som träningssko föreslog dom Asics Gel Kayano och för maratonlopp och längre träningsrundor Asics Gel DS-Trainer. Den senare stöder inte foten lika bra, men den känns mycket lätt och bra på foten.
Helt överraskad blev jag ändå inte att dom för maratonlopp rekommenderade dom två dyraste skomodellerna. Asics-killen sa att på Helsinki City Marathon använder ungefär 70% av deltagarna Asics-skor och häften av dom här skorna är DS-Trainers. Om man ska tro honom så kan dom åtminstone inte vara helt opassliga för maraton.
Nu gäller det bara att veta när gamla skor är så dåliga att dom inte mera stöder foten tillräckligt...
Och nu när vi håller på med löpning följer vi också med rätt sorts konst...
[via Karamelli]
Det talas och skrivs mycket om den mytomspunna "väggen", som en maratonlöpare kan råka ut för efter ca 30 km. En av Finlands färska maratonhopp, Jussi Utriainen, löpte på veckoslutet i Paris. Före det här loppet hade han endast en gång sprungit en hel maraton (och avbrutit en). Så här sade han i intervjun före loppet (Hbl 30.8):
"Han tycker dessutom att den beryktade "väggen" är mera en myt.
-Någon klar vägg borde inte komma emot om man tankar och har energiförrådet i skick. Med jämn farthållning fungerar löpningen bra, och man får skylla sig själv ifall något händer [...]"
Följande dag skrev samma tidning så här:
"Jussi Utriainen höll ett hyggligt tempo nästan halvvägs in i tävlingen, men kroknade efter det och föll tillbaka i fältet. [...] Men sedan var det som om han löpt in i en vägg. Utriainen, som bara gjort två maratonlopp förut, fick erfara hur vidrig disciplinen kan vara när den är som värst. [...] Utriainen hade räknat med att orka hela vägen. Han visste inte varför den där väggen kom emot."
Ja, vad lär man sig av det här? Tydligen är det lika dåligt att springa in i en myt som i en vägg. Eller kanske väggen faktiskt finns där?
Efter en veckas vila fortsatte vi förra veckan vårt tränande med ett par lugna 45-50 minuters joggingturer i Centralparken och Lill-Hoplax.
Nu gäller det faktiskt att börja gå på gym och träna ben- och vadmusklerna så att man i forstättningen inte får ont i benen av längre turer. Muskelkonditionen är speciellt viktig när man som jag har haft en del knä- och fotproblem. Om jag har förstått rätt kan svaga benmuskler inte dämpa stötarna tillräckligt, vilket lätt kan leda till t.ex. knäproblem. En arbetskompis bekräftade detta och sade att han hade haft knäproblem under och efter hans första maraton, men sedan han började träna benmusklerna har han inte haft några problem.
Idag började hösten och jag sprang min första snabba runda (45-minutersrundan på 30 minuter). Det var egentligen inte nåt hårt träningsprogram som fick mig att springa snabbare än vanligt, utan den fantastiska kombinationen +8 graders temperatur och tunna joggingkläder...
Man får nog en liten chock när temperaturen på någon vecka sjunker med tio grader! I morse var det bara plus fyra - men jogga måste man :-) Har aldrig varit för morgonjoggning, men på grund av besvärligt långa arbetsdagar har jag varit tvungen. För man kan ju inte skippa maratonplaner bara för ett jobb... Fick i alla fall en mjuklandning till morgonträning i kyla, efterson solen sken på för fullt istället. Blev en riktigt bra runda och benet verkar repa sig. På fredagen gjorde vi tillsammans en 50 minuters runda (Peter har mätt ut sträckorna så han får väl börja föra bok nu).