Till detta slags bref, liksom i allmänhet till sådana, som äro känslans foster, kan och bör ingen allmän anwisning gifwas, emedan det blott är hjertats språk, som talar i dem. Följa wi dess drift, och är dess röst ren och sann, så skall wårt bref innehålla allt, som wi önska uttrycka. Deraf följer, att ett sådant bör wara wida skildt från all tillgjordhet, all öfwerdrien ömhet. Öfwerdrift i uttrycken är ingenting mindre än tjenlig att tillkännagifwa och wara en borgen för en ren, hjertlig och waraktig böjelse – Under hwarje liflig sinnesstämning äro uttrycken korta och kraftfulla, så äfwen här. Jakande swar, eller fastmer sådana, som blott gifwa hopp, böra affattas i den grannlaga ton, som man wäntar af ett bildat fruntimmer. Nekande swar eller afslag fordra i alla omständigheter den största skonsamhet. Åtminstone bör hwarje flicka, hwarje familj anse för en ära att en hederlig man närmar sig henne med ett sådant anbud.
Jag skulle förgäfwes bjuda till att uttrycka min innerliga tacksamhet för den wänskap, hwarmed jag bliit hedrad af dig, goda Gustafwa! Det förefaller mig, som om jag wunnit en af de skönaste lotter i lifwet, i det jag lyckats att winna ett fruntimmers wänskap, hwars omdöme om mig och förtroende till mina tänkesätt äro allt för dyrbara för mitt hjerta och allt för smickrande, för att icke uppfylla mig med den lifligaste tillfredsställelse. Måtte jag alltid kunna förtjena samma wälwilja! Det skall åtminstone för mig wara den skönaste belöning för mitt upprigtiga handlingssätt att weta mig hafwa wunnit, och det mest glädjefulla bemödande att söka bibehålla din wänskap och blifwa den alltmer wärdig. Jag är öfwertygad, att du aldrig skall finna min karakter förändrad, och det är i medwetande deraf, som jag wågar framföra en bön, hwars uppfyllande skulle utgöra den högsta lycka för mig. Jag behöfwer ofta en wäns tröst och råd, en wäns, så ädel och deltagande, så upprigtig och förståndig, som du. Tillåt mig därföre att någon gång få påminna dig om mina förhållanden och uttrycka för dig mina tänkesätt, meddela dig mina utsigter, och, om jag skulle röna motgångar, för dig omtala mina olyckor! Skulle du finna ett ord till råd, till uppmuntran eller tröst, säkert nekar du mig det icke. Huru innerligt wälkommen och dyrbar en enda rad af din hand skulle wara, behöfwer jag icke säga dig. Jag ber dig på det hjertligaste att bekräfta din godhet för mig med detta owärderliga prof deraf. Jag skulle med den djupaste smärta sakna underrättelser om dig, och jag wille icke gerna emottaga dem af en annan hand, än din. Med etc.
Förgäfwes skulle jag söka att dölja de känslor, som oemotståndligt intagit mitt hjerta, och som utgöra min lycksalighet, om du icke förskjuter dem, dyrbara Minna! Du har säkert redan märkt det djupa intryck, du gjort på en yngling, som icke skulle skatta någon lycka högre, än om han wisste att ditt hjerta icke förmådde hans tillgifwenhet. Med oro frågar jag mig sjelf, huru jag skall kunna uttrycka för dig min känsla, och darrande wäntar jag att höra domen öfwer mitt hjerta. Ack, huru gerna wille jag icke förklara dig huru oändligt jag älskar och wärderar dig! Huru ofta hafwa icke uttrycken af min känsla swäfwat mig på tungan! Men jag har icke wågat framföra dem. Huru oroligt har jag icke i ditt öga welat läsa den känsla, du hyser för mig! Är det endast wänskap och wälwilja? Ack, jag känner för dig något innerligare; jag känner den warmaste kärlek, den ömmaste tillgifwenhet. Jag känner, att jag är djup olycklig, om du icke beswarar denna min hjertliga förklaring; om icke ditt hjerta äfwen för mig eger en motswarande känsla. O, jag förgås af oro, till dess du utsagt mitt öde, till dess du förklarat huru du upptar min upprigtiga bekännelse! Låt mig icke länge swäfwa i denna qwalfulla oisshet, utan skänk mig med en endaste rad det ljufwaste hopp eller den bittraste smärta! Under orolig förwäntan etc.
Hwad skall jag swara dig, min gode Edward? Jag mottog ditt bref med en glad aning att det skulle innehålla något kärt -- det war ju redan wälkommet, efter det war från dig! Men huru bestört ble jag icke, att där finna bekräftelsen af en känsla, som jag knappt wågat ana, ännu mindre fullkomligt göra klar för mig! Ack, jag kände wisserligen att du war oändligt dyrbar för mitt hjerta, men jag wågade icke tillstå för mig sjelf att denna känsla war så djup, så wigtig för hela ditt lifs wäl, som jag finner af ditt bref. Du wäntar ett sar, skrifwer du, som skall afgöra ditt öde. Ack, Edward, eger jag rätt att swara derpå? Har jag rätt att wara upprigtig? Ditt ädla förtroende förtjenar det wisserligen, men jag wågar icke säga dig allt hwad mitt hjerta känner! Jag wågar icke anförtro åt papperet uttryck, som äro wigtiga för min lefnads lycka, och som skulle kanhända för alltid beröfwa mig mitt lugn. -- Gode Edward! War öfwertygad, att ingen närmare och innerligare deltager i ditt öde, än jag; och måtte den warma önskan för ditt lugn och din sällhet, hwilken jag icke kan förtiga, wara lika kär för ditt hjerta, som den är helig för mitt.
Wisserligen med en oro, som må förlåtas ett älskande hjerta, men tillika med förtröstan till en så öm och god fader som Tit., går jag att framställa mitt hjertas wigtigaste åliggande. Allt sedan jag lärde känna Tit. älskwärda dotter, Mamsell Wilhelmina, har mitt hjerta blifwit hänfördt af de wackra egenskaper och dygder, som göra henne till sin faders stolthet och skola bereda den mans högsta sällhet, som winner hennes hand och hjerta. Jag har, med den lifliga önskan att behaga henne, som hennes älskwärdhet ingifwer, wågat att närma mig hennes person, och mitt hjerta säger mig, att hon icke kan wara likgiltig för den känsla jag hyser för henne. Jag är wisserligen ännu en ung man, utan bestämd inkomst, men de förhoppningar, som en förwärfwad skicklighet, redligt uppförande och wänners samt förmäns förtroende skänka, äro för min framtid en borgen, hwilken en så ädel och upplyst man, som Tit., icke kan annat än antaga. Det skulle dessutom gifwa mig så mycket större kraft och drift på min bana, om jag, såsom mål för min sträfwan, finge tänka mig den lyckan att ega Wilhelminas hjerta; en lycka, för hwars förlust ingen kunde erbjuda mig tröst. Jag wågar därföre hos Tit. anhålla om den sällhet, löftet om hennes hand skulle skänka mig. Mitt innerligaste bemödande skall gå ut på att förtjena densamma, och jag kan lifligt försäkra, att ingen skall med warmare tillgifwenhet och tacksamhet omfatta Tit. än jag. Jag innesluter mitt åliggande i Tit. faderliga omtanka, och framhärdar etc.
Jag har allt för länge känt och wärderat dig, goda Charlotte, för att icke wara djupt intagen a ditt goda hjerta, af din älskwärda anspråkslöshet, af alla dina ädla egenskaper. Jag et att mitt hjertas känslor icke kunna wara dig främmande. Du måste hafwa märkt huru innerligt jag fäst mig id dig, älskade Charlotte! Denna känsla för dig är allt för stark, allt för beständig, för att icke ingifwa mig den innerliga önskan att för alltid känna mig lycklig wid din sida. Om du för mig hyser samma känslor tillbaka, om du känner ditt hjerta böjdt att med mig dela lifwets lycka och mödor; om du tror att wi genom inbördes kärlek och förtroende kunna förljufwa hwarandras lefnad, så wågar jag bjuda dig min hand, en redlig mans, som menar upprigtigt i alla förhållanden, som icke önskar något högre, än ditt wäl, som icke känner något dyrbarare än ditt hjerta. Om du finner dig lycklig genom dessa mina tänkesätt, så gör mig då till den sällaste på jorden, genom ett gynnande swar på min hjertliga bön. Äfwen om jag misstagit mig om din känsla för mig, skall jag icke upphöra att med innerlig ömhet och tillgifwenhet önska ditt wäl, utan att afundas den, som, lyckligare än jag, får ega din hand och ditt hjerta.
Ni lär wisserligen icke utan förundran, älskwärda Fröken, emottaga ett bref från en man, som ni kanske ej sett, men hwilken ni dock säkert känner genom edra slägtingar N. och N., hwilkas bekantskap jag haft den lyckan att göra. Jag har endast sett er på en bal, der jag ej hade någon gemensam bekant, som kunde presentera mig, men jag har hört mycket talas om er af edra nära umgängeswänner, och jag tror mig känna er ganska noga. Er första åsyn gjorde på mig det lifligaste intryck, hwilket ytterligare stegrats genom all hwad jag sedan hört om er. Jag är, som ni wet, älskwärda Fröken, oberoende och förmögen. Jag har länge sökt ett fruntimmer, som med de behag, hwilka utgöra qwinnans prydnad, förenar ett omdöme och en bildning, som göra det möjligt för henne att förstå mina önskningar, planer och sträfwanden, samt att med något slags intresse omfatta mina arbeten. Jag känner ingen i hela werlden, till hwilken jag i detta afseende kan sätta mitt hopp, mer än er, min Fröken, så wida jag kan bli nog lycklig att winna ert hjerta. Derföre kan jag icke här följa conenencens wanliga fordringar, hwilka utan twifwel äro: att då jag ej kan på ett formelt skickligt sätt skaffa mig bekantskap och inträde i det hus, der ni wistas, skulle jag alldeles afstå från all tanke på er. Jag kan det icke, utan äfwentyrar twärt om ett steg, som kanske till och med wäcker ett obehagligt intryck hos er. Det är dock icke min afsigt att nu bedja om ett afgörande swar, ty naturligtwis kan ni icke emottaga anbudet af min hand, innan ni wet någon sannolighet för huru wida ni också kan gifwa mig ert hjerta. Men gif mig en möjlighet, älskade Charlotte, att lära er bedöma detta; tillåt att jag gör ett besök, att jag får wara tillsammans med er, så att ni kan lära känna mig. De önskningar, jag här uttryckt, äro å min sida oryggliga: jag känner er fullkomligt och behöfwer ej för sådant ändamål någon sammanwaro; men jag kan, jag wågar ej hoppas detsamma å er sida, och jag will ej ens försöka öfwertala er dertill, bekant som jag är med den omätliga wigten af ett sådant steg, hwilket tywärr alltför ofta beslutes i följd af ögonblickets tycken eller öfwerraskningar. Med högsta oro motser jag ett swar, och ber er åtminstone wisa mig den wänskapen, att ej fördröja det ett ögonblick längre, än omständigheterna göra nödwändigt. Tecknar etc.
Allt sedan jag hade den äran att i fjol göra Mamsell Emilies bekantskap, och under det jag ofta haft tillfälle att erfara så många wackra drag af edert goda hjerta och älskwärda uppförande, har det icke kunnat fela, att alla dessa aktningswärda egenskaper gjort ett djupt intryck på mitt hjerta. Mamsell Emilie vet att min ställning är lugn och oberoende, och att jag genom arbete och sparsamhet förökat min lilla förmögenhet så, att den kan bereda en anspråkslös maka en sorgfri levnad. Med ingen skulle jag hellre önska att tillsammans tillbringa mitt lif, än med er, om edra önskningar inskränka sig till den lycka ett enkelt lefnadssätt och en redlig man kärlek och högaktning erbjuda. Det är derföre jag, ehuru med den twekan jag måste hysa, då jag betänker att Mamsell Emilie wäl wore wärd en bättre lott. än den ringa jag kan erbjuda, upprigtigt framställer mitt hjertas önskan att winna er hand. Jag är öfwertygad att ni gör afseende på mitt redliga tänkesätt, hwilket gör edert wäl så dyrbart och heligt för mig, och derföre med samma upprigtighet, hwarmed jag framställt mitt anbud, beswarar det. Huru än Mamsell Emilies goda hjerta må afgöra mitt öde, försäkrar jag, att min känsla alltid skall förblifwa en oafbruten tillgifwenhet. Tecknar etc.
Edert bref, med dess oförmodade innehåll kunde icke annat än uppwäcka min tacksamhet. Mina anspråk hafwa aldrig warit sådana, att jag icke skulle kunna finna min lycka i en älsklingswärd mans kärlek, inom en stilla och obemärkt krets, fri ifrån tryckande bekymmer, men likwäl fordrande arbetsamhet. Jag har ej ansett mig behöfwa dölja dessa tänkesätt, ehuru jag måste be er att icke anse dem såsom swar på ert bref. Jag wistas, som ni wet, icke hos mina föräldrar, och i en sak af denna wigt för hela lifwet är det icke blott en pligt utan äfwen ett behof för mig att inhemta deras wilja. Jag skrifwer i morgon till dem, och ber min Fader gifwa er det afgörande swaret. Huru det än må utfalla, ber jag er wara försäkrad om den sanna högaktning etc.
I den smickrande förhoppning att ni, min fru, anser mig såsom en upprigtig wän, känner jag mig mindre förlägen att för er yppa och förklara en önskan, som jag redan länge närt, med en frimodighet, som ni icke torde finna opassande för en mognad man, hwilken redan hunnit öfwer ungdomens swärmerier.
Ni känner mina förhållanden, min Fru. Ni wet, att det icke är motwilja för äktenskapet, som gjort att jag ända hittils förblifwit ogift. Det har blott warit brist på utkomst, och fruktan att jemte mig sätta en hel familj i bekymmer för det nödwändiga. Sedan ett år hafwa mina omständigheter emellertid ändrat sig så mycket till min fördel, och fått en så säker grundläggning, att jag är fullkomligt befriad från denna fruktan. Men med den större utwidgningen af mina affärer, erfar jag ett lifligare behof af en följeslagerska genom lifwet; och min önskan att icke längre stå ensam i werlden, har blifwit så mycket starkare, ju mindre mitt hus kan hållas i godt skick, utan en omtänksam hustrus sorgfällighet, ordningskärlek och sparsamhet.
Min högaktning för edra dygder, wördade Fru, har sedan längre tid tillbaka fäst mitt hjerta wid er; och som jag endast rådfrågar detta wid walet af min tillkommande maka, skulle jag genom ert bifall känna min lefnads lycka befäst, och genom att winna en få mild och älskwärd följeslagerska genom lifwet, se mina käraste förhoppningar uppfyllda.
Om ni icke är bunden genom något löfte att förblifwa enka; om ni icke känner någon motwilja för mig, och tror att, om jag också icke kan ersätta förlusten af eder hädangångne man, att jag åtminstone kan mildra saknaden, så ber jag er hjertligt och längtansfullt att bifalla min önskan och skänka mig er hand; och jag kan försäkra, att, så widt på mig beror, ni aldrig skall få orsak att ångra ett sådant beslut. Med warmaste tillgifwenhet och högaktning etc.
Ert oförwäntade bref och det hedrande anbud, det innehåller, hafwa allt för mycket öfwerraskat och smickrat mig, för att göra det möjligt för mig att genast, med det lugn jag borde, beswara detsamma. Ni wet, min Herre, att jag allt för mycket haft erfarenhet af werlden, för att utan noggrann öfwerläggning taga ett så wigtigt steg, som det hwartill er smickrande wänskap bjuder mig. Jag ber er därföre förlåta, att jag utber mig någon betänketid och anhåller att ni wille ännu närmare bepröfwa ett hjerta, om det kan finna sig lyckligt genom de anspråkslösa egenskaper jag i en långt mindre grad eger, än er godhet will tilltro mig. Jag har hittils lefwat i de inskränkta omständigheter, som mitt stånd gjort för mig nödwändiga, och jag har genom förnöjsamhet och tålamod hunnit förwärfwa mig ett lugn och en belåtenhet, som jag endast med en wiss känsla af saknad skulle utbytta mot en widsträcktare werksamhet och wigtigare pligter, hwilka kanhända min bästa wilja icke skulle gifwa mig kraft att uppfylla. Den högaktning, jag alltid hyst för er, min Herre, har förwandlat sig till den lifligaste tacksamhet, då jag finner huru stort wärde ni sätter på min person, i det ni bjuder mig en lycka, som ni endast kan bjuda den, för hwilken ni måste hysa det största förtroende: tillåt mig att med samma förtroende swara er. Jag har begärt någon betänketid, icke af twekan om er ädla karakter och er upprigtiga afsigt, ty jag högaktar er allt för mycket för att misskänna dessa edra egenskaper; utan dels emedan jag måste pröfwa mig sjelf, dels emedan jag anser för min pligt att rådfråga mina anhöriga, hwilka wäl icke skola bestämma mitt beslut, men hwilkas råd och omdöme jag är skyldig aktning, och hwilkas wänskap har anspråk på mitt förtroende. Med den hjertligaste högaktning har jag äran etc.
Ni har sannerligen, min Fröken, förfelat ändamålet med ert för mig oförgätliga bref, om det war att, jemte ett nekande swar, äfwen ingifwa mig ett misstroende till er. Denna redliga, öppna bekännelse af er tidigare kärlek till en ung man, från hwilken endast er faders wilja skilde er; denna sjelfbeherskning; denna ert hjertas strid med pligten och den senares seger; allt detta är för mig det skönaste bewis på ert wärde, och den skönaste borgen, att jag skulle wara outsägligt lycklig med eder, om ni wille bifalla mina önskningar. Jag wågar sålunda förnya försäkringarne om min innerliga högaktning och min oföränderliga kärlek; och jag ber er tro, min Fröken, att ni, genom det sätt hwarpå ni gaf det nekande swaret, skulle hafwa oändligt wunnit i mina ögon, så widt detta warit möjligt. Denna er barndomskärlek är ju en förswunnen känsla: han leftwer wisserligen i minnet, men den är utan framtid och sålunda utan werklighet. Tro min större erfarenhet, att hwad som endast existerar i fantasien, det skall, ehuru lifligt det än må föreswäfwa ett sinne, som knappt har annan sysselsättning än att öfwerlemna sig åt dess bilder, lika fullt förblekna, ehuru ej alldeles förswinna, sedan man blifwit upptagen af lifwets praktiska bestyr. Om det därföre icke är något annat som hindrar min lycka, så wågar jag ännu en gång be om ett swar. Med innerligaste ömhet och högaktning tecknar etc.
Du har slitit det band, som förenade wåra hjertan, Emilie! Du har uppoffrat mitt hjerta för ett annat! Tror du dig då kunna finna ett, som innerligare älskade dig, än mitt? Måtte du icke en gång allt för sent ångra din försakelse af en kärlek, så helig och ren som min! Jag fruktar att du gör din egen olycka, då du leker med de heligaste förbindelser, men jag älskar dig ännu för mycket, för att icke äfwen med mitt sista bref, mitt afsked för ewigt från dig, lägga på ditt allt för flyktiga hjerta den warningen, att allwarligen betänka huru wigtigt det steg du tagit är för hela din lefnad. Jag hade föreställt mig wår gemensamma sällhet så obeskrifligt skön; jag kände mig redan i hoppet så salig, och dock är det nu alltsammans endast en flyktad dröm! Jag är för stolt, för att twifla att icke min saknad och smärta öfwer din trolöshet skola lugnas med tiden; och jag förlåter dig därföre den sorg du gjort mig, då du beröfwat mig mitt lifs skönaste glädje: den att få göra dig lycklig. Lef wäl, och glöm för ewigt din dig fordom så innerligt tillgifne etc.
Det är med saknad och smärta, som jag denna gång skrifwer till dig, älskade Sophie, emedan jag tänker på huru långt och länge wi måste wara skilda ifrån hwarandra; men denna saknad är dock min ljufwaste, emedan den så lifligt återkallar din bild för mina tankar; denna smärta är dock min skönaste, emedan den säger mig huru dyrbar du är för mitt hjerta. Tanken på dig förljufwar sjelfwa sorgen öfwer wår långwariga skilsmessa, emedan min kärlek endast anser denna såson ett prof, hwarigenom den skall blifwa så mycket heligare och ädlare. Det skall blifwa så mycket kärare att återse dig efter en längre tid. Din kärlek och trohet skola blifwa mig så mycket dyrbarare, då jag fått erfara dess beständighet; och jag wet också, min älskade Sophie, att ditt hjerta så mycket innerligare skall motswara min tillgifwenhet, som min ståndaktighet gjort mig allt mera förtjent deraf. Det ligger ett eget behag för min själ i föreställningen att genom smärtan af wår långa skilsmessa liksom förtjena wår sällhet. Huru skulle jag eljest wåga tänka mig denna sköna lotta att redan ega ditt hjerta, min Sophie; huru skulle jag wåga hoppas en dag den ännu mera himmelska lotten att ega din hand! Skulle wäl den tid, som förflyter innan jag hunnit denna min sällhets gladaste dag, icke icke göra mig hoppet om densamma så mycket renare och farligare? Ack, den tår, som jag så ofta känner i mitt öga, då jag tänker på dig, är icke blott saknadens, den är äfwen glädjens; ty en ljuf känsla uppfyller mig och tröstar mitt hjerta med den tanken, att, ehuru jag är så långt borta ifrån dig, jag dock är dig kär, liksom du är för mig, liksom din bild alltid står lefwande framför mig i hwarje ögonbild. Det är denna wår gemensamma tillgifwenhet och trohet, som utgör grunden för wår sällhet, och som ger mig styrka att uthärda icke blott denna wår skilsmessa, utan äfwenallt annat i werlden. Måtte du lefwa glad och förtröstansfull i hoppet på enlycklig framtid! Måtte du alltid älska mig lika ömt, som jag trofast förblifwer din etc.
Med blödande hjerta fattar jag pennan, för att meddela dig det sorliga öde, som öfwergått mig - och - hwilket utgör min största smärta – som med sin tyngd äfwen måste drabba dig. Det förbund, som wåra hjertan knutit med hwarandra, som syntes oss så fast och orubbligt, har blifwit grymt upplöst. Ack, om jag ändå kunde säga att det så blifwit; men nej, jag har måst upplösa det sjelf, ty utan mitt samtycke kunde det icke ske. Jag har dukat under för ett hårt öde, mot hwilket min magt war för ringa att kämpa.
Edward, min älskade, min förlorade Edward, låt icke detta slag förkrossa dig! Försök att tillwinna dig lugn, att med fattning höra den berättelse jag måste göra. Se, jag har ju styrka att göra den. - Och likwäl är min djupa smärta ännu så owan för mig, mina tankar så förwirrade, att jag misströstar om att kunna meddela mig så, som för dig och oss båda wore minst bittert.
Länge, ända till sista ögonblicket, har jag förtegat för dig, med hwilken förfärlig pröfning ödet hotat oss, ty jag hoppades alltid kunna afwända det otroliga ifrån mig, och wille icke onödigt oroa dig. Men nu har hotelsen blifwit werklighet. Ack, min så innerligt älskade Edward! Det förbund, som gjort oss så lyckliga, som wisat oss en himmel på jorden, detta förbund måste nu brytas.
Du wet att min far för någon tid sedan lidit betydande förluster i sin handel. Dock syntes ännu alltid wår förmögenhet wara blomstrande, tills min olycka blef bestämd att bewisa motsatsen. Det frieri, hwarmed Grosshandlaren N.N. i flera weckor beswärat mig, blef i går för mig af annan betydelse, än jag kunnat förmoda. Sedan jag flere gånger sökt dels undwika min fars häntydningar, dels afslagit hans tydligare yttrade önskan, hade han i går en mera allwarsam förklaring med mig. Han sade mig att han, utan förbindelse med Grosshandlaren, wore fullkomligen ruinerad; att han nödwändigt måste göra cession, om han icke inom fjorton dagar kunde göra åtskilliga utbetalningar, hwilka woro för honom omöjliga utan att han finge ett större lån af Grosshandlaren, hwilket denne wäl lofwat honom, men i harmen skulle neka, om han finge afslag på sitt frieri, hwarpå han morgondagen önskade ett bestämt swar. Han sade mig widare, att han och Grosshandlaren öfwerenskommit att gemensamt bedrifwa åtskilliga affärer, som nödwändigt borde bidraga till återställande af hans förmögenhet; men hwilket allt skulle tillintetgöras genom min kallsinniga liknöjdhet för hans wäl eller we, som gifwit mig lifwet. Han sade mig, att en förening med dig, som ännu icke hade ordinarie tjenst, i alla fall icke kunde komma i fråga, och att han, om jag wore nog hård att störta honom i det yttersta elände, ej heller kunde gifwa efter för min barnsliga passion. Han förenade hotelser och böner, och jag – kunde icke hafwa hjerta att se min fader bragd i fattigdom och wanära genom mig – jag måste gifwa Grosshandlaren mitt löfte.
Och ifrån denna stund, gode Edward, bör mitt bemödande wara, att ur min själ utplåna den kärlek, som förr gjort mig så lycklig, så wida jag icke skall bedraga den man, hwilken, så widt jag wet, icke har något annat fel än att ej wara min Edward, och som med förtroende fäst sitt hjerta wid mig. Huru swårt ett sådant bemödande måste bli, bör jag ej en gång antyda; jag bör tro att det skall lyckas, och jag bör säga dig det, för att gifwa dig styrka att äfwen å din sida glömma mig. Dock – hwad säger jag – glömma? Nej, min gode Edward, det är likwäl icke nödwändigt, och åtminstone för mig icke möjligt. Bannlys blott kärleken ur ditt hjerta, och tanken på mig blir den på en syster, och låt minnet af den lyckliga tid wi njutit bewaras i ditt hjerta, såsom ett stöd mera för att stärka ditt mod. Af mig skall åtminstone detta minne wårdas såsom en helig relik, hwilken skall förljufwa mången dyster stund af min lefnad.
Jag måste sålunda här säga dig det sista farwäl – ack, denna pligt är tung, men den måste uppfyllas. Sök att fatta mod, gode Edward! Sök en ersättning för mig; medwetandet af min ringhet säger mig alltför tydligt, att den ej kan wara så swår att finna, som ditt rörda hjerta i första ögonblicket måhända föreställer sig. Lef wäl, gode Edward, måtte du blifwa lycklig med en flicka, som är dig mera wärd, som förföljes af ett mindre grymt öde! Ingen kan önska det mera warmt, mera upprigtigt än den, som fordom fick kalla dig din etc.