Nu när vi har både sålt lägenhet och försökt hitta ny bostad har jag märkt att det finns överraskande många bostadsförmedlare som inte är intresserade av att sälja sina tjänster. Och varför skulle man behöva sälja - det är väl arbetsgivaren som betalar lönen?

Första exemplet var när vi planerade att sälja bostaden. Det första steget är naturligtvis att be en förmedlare värdera bostaden och ge offert om förmedlingstjänster. När vi frågade en anonym (orange) kedja om de skulle vilja besökas oss för värdering och offert var svaret:

"I princip kan vi nog. Men är ni nu helt säkra att ni redan tänker sälja? Att vi inte kommer helt i onödan alltså?" Deras tjänster köpte vi alltså inte. Om en potentiell kund ber om tjänster och man inte vill sälja, så skulle det vara oartigt av oss att störa deras viktiga arbete.

Samma förmedlarkedja visade senare att det här inte var ett undantag i servicenivån, utan en helt konsekvent linje. När vi tänkte anmäla vårt intresse för att köpa bostäder av dem, svarade dom att de nog kan ta våra kontaktuppgifter, men att de primärt bara meddelar om nya bostäder till sina egna kunder. Hur nån överhuvudtaget har lyckats bli kund hos dem vet jag inte!

Det senaste exemplet var en liten radhuslägenhet som vi bekantade oss med för en månad sedan. Vi granskade bostaden längre än alla andra spekulater och kände oss relativt intresserade, fast det inte var en riktigt idealisk bostad. Damen, vars uppgift var att sälja, bestämde sig tydligen för att inte fråga om varken vårt intresse eller våra kontaktuppgifter (nåt hennes konkurrenter brukar göra nästan direkt när man stiger in). I stället fick jag gå fram till henne och förklara att vi är relativt intresserade och ska fundera på saken. Eftersom hon inte ides fråga vem vi är fick jag ge henne mitt visitkort.

Ett par dagar senare kände vi oss ännu relativt intresserade och eftersom förmedlaren inte hade kontaktat oss ringde jag henne för att fråga några detaljer. Jag meddelade att det nog låter intressant och vi nu ska fundera på allvar. Damen svarade på mina frågor, men föreslog inget konkret. Typ offert. Fast även en trögare försäljare kunde ha tolkat det här som som en svag köpsignal.

Efter det här samtalet ringde hon aldrig tillbaka.

Hela veckan tyckte vi att lägenheten var ett ganska bra alternativ och en riktig försäljare kunde troligen mycket enkelt ha övertalat oss att ge bud på lägenhten. Och vi kunde kanske ha köpt den. Medan tiden gick och vi långsamt funderade på saken kom vi långsamt att inse att läget eller miljön kanske ändå inte är lämpligt för oss. Så nu är det för sent. Vi är nöjda att vi inte köpt något.

Och bostaden. Den är fortfarande osåld. Undrar varför.

Jag lyfter ändå på hatten åt dem som har tålamod att göra riktigt häftliga skapelser, såsom de 32 exempel som visas på bloggen Web Urbanist (32 Astounding Architectural Designs of Gingerbread Houses). Jag är inte alls överraskad att en del av de här projekten har tagit månader att bygga.

Ett fint exempel är följande lilla pepparkakshus, en replika av Winchester Mystery House i San Jose:

Imponerande! Det enda jag inte förstår är varför man slösar mängder av tid på att bygga hus, bara för att konstatera att det har blivit dammigt när man äntligen skulle få äta sina pepparkakor.

[via Holy Kaw, bild cc OR4N6E]

Orsaken är alltså att jag sedan januari 2008 låtit bli att äta söta eller sockrade rätter. Enda undantaget är semestrarna. Då tillåter jag mig vad som helst. Och när man har längtat efter sötsaker i 4 månader, så äter jag möjligast mycket sött. Det fina är dessutom att kroppen efter en veckas orgie i socker faktiskt blir som en övermättad lösning och det känns helt skönt att efter julen igen sluta med det där destruktiva ämnet.

Hur som helst har sockerfriheten varit ett bra besult. Jag mår faktsikt avsevärt bättre när jag inte äter socker. Det är lättare att hålla blodsockret på en jämn nivå och jag blir inte lika trött och energilös som förr. Efter två veckors avhållsamhet avtar dessutom det där starka sötsuget som kan göra en galen när man går förbi chokladhyllorna i den lokala S-butiken.

Jag rekommenderar deifinitivt det här för andra som tycker att det blir för mycket socker. Det enda tråkiga är att sitta i middagsbordet och tack nej och i stället se på när vännerna äter chokladkaka.

Jag hittade nyligen en intressant och fräsch artikel, som svängde på kakan : The seven habits of spectacularly unsuccessful executives (Sydney Finkelstein, Ivey Business Journal, January/February 2004).

Egentligen är artikeln inte så märkvärdig. Det bara känns skönt att läsa texter som inte enbart behandlar framgång. Här är de sju förödande vanorna:

Habit # 1: They see themselves and their companies as dominating their environment
Habit #2: They identify so completely with the company that there is no clear boundary between their personal interests and their corporation's interests
Habit #3: They think they have all the answers
Habit #4: They ruthlessly eliminate anyone who isn't completely behind them
Habit #5: They are consummate spokespersons, obsessed with the company image
Habit #6: They underestimate obstacles
Habit #7: They stubbornly rely on what worked for them in the past

Och de passar oss ingenjörer. Vi vill inte ta risken att vi skulle ha på oss strumpor som inte är gjorda för att vara par. Det skulle rubba våra cirklar. Tyvärr är de här strumporna kanske inte de fagraste, men det kan hända att också de passar oss ingenjörer. Skönhet är omätbart (förutom i Lucia-omröstningen).

Men ett allvarligt etikettproblem har jag stött på: - När jag ser någon (troligen ingenjör) med veckodagsstrumpor på fötterna, men med fel dags strumpor, var ska jag göra då? Är det artigt att meddela strumpbäraren att det faktsikt är måndag idag, inte onsdag? Eller ska jag fråga varför han inte har måndagsstrumpor på sig? Om det var ett ställningstagande?
Eller om det helt enkelt var ett fatalt misstag?

M.a.o. har jag bestämt mig för att igen börja använda den här sajten för att smutsa sajberrymden. Senast jag bestämde mig för det samma hade jag helt enkelt inte tillräckligt tid eller lust. Sedan dess har jag använt Twitter så där semi-flitigt (jag är @plofgren) för att det är så enkelt. Nu har jag tyvärr börjat inse att jag ibland behöver mera än 140 tecken för att uttrycka det jag vill säga. Så jag behöver en riktig blogg igen.

Jag började blogga år 2002 och höll på aktivt i ett par år. Jag kommer ihåg att det ibland kändes stressigt. Jag kände att jag var tvungen att skriva. Och ofta.

Nu behöver det inte bli likadant. För det första tar jag det inte på samma sätt på allvar som tidigare. Och för det andra är Twitter och Facebook dom viktigaste kanalerna för mig och bloggen behövs främst för att fylla på ibland.

När jag startade motorn här på sajten och uppdaterade bloggsoftan märkte jag att de senaste årens inlägg saknar ÅÄÖ och ser för jävliga ut. Det är nåt jag inte kan fixa. Jag korrigerade de senaste inläggena helt manuellt och resten får se jävliga ut också i fortsättningen. De kommande generationerna ska få lära sig att 2000-tals människan hade datorer som klarade av att simulera väderlek på global nivå, men som inte klarade av skandinaviska tecken. I princip helt ofattbart, men egentligen ganska beskrivande.

Nu inser jag att jag efter 10 års exil i Helsingfors igen har lärt mig tänka som en äkta esbobo. På söndag för två veckor sedan kände jag mig trött, stressad och i behov av lite andlig näring. Jag ville helt enkelt lugna ner mig och andas ut en stund. Efter att jag lyckats fixa permission för ett par timmar hoppade jag alltså i bilen och ... åkte till närmaste shoppingkoloss.

Väl framme i Iso Omena vandrade jag en stund i butiker och tittade på en mängd varor som jag inte behöver. Till mitt försvar kan jag ändå konstatera att jag efter ett besök i bokhandeln köpte Richard Sennets bok Työn uusi järjestys (The Corrosion of Character), gick till det lugna cafét i övre våningen, isolerade mig från omvärlden med min iPod och läste bok medan jag njöt av espresso. Och det kändes bra.

Trots det semipatetiska i att slösa sin fritid i shoppingcentrum, så såg jag nåt fantastiskt vid parkeringshuset ingång - en pizza-automat:

Manicken heter Wonder Pizza och den tycks kunna producera tre olika sorters pizzor:

Jag har ingen aning om varför jag någonsin skulle ha behov av att köpa en pizza ur den här automaten, speciellt när shoppingcentret är fullt av snabbmat. Men jag litar på att vi effektivitetsälskande esbobor hittar på en bra orsak att få börja köpa vår lördagslunch härifrån. Innan vi sätter oss i bilen och åker hem.

Jag hade inte riktigt tänkt mig att det skulle bli så här dåligt. Tre veckor och tre sjukdomar är dessutom ganska tungt i en familj med en liten ettåring som flitigt suger i sig alla virus och sjukdomar han stöter på. Men å andra sidan kan det väl inte bli värre än så här heller, så framtiden ser ljus ut.

Men det jag bäst kommer ihåg av broschyren var ett fantastiskt citat av Jack Welch:

"Hierarchy is an organization with its face towards the CEO and its ASS towards the customer"

Kort och koncist. Inget att tillägga.

Programmet ordinerade mig följande serie armpressar: 12-12-10-10-10 (eller max.). Så meningen var att det antal jag med nöd och näppe klarade på lördag skulle jag nu orka trycka fem gånger i rad. Men det gjorde jag alltså inte. Jag orkade ungefär hälften och sen blev det stopp. Totalstopp.

Programmet verkar fortfarande bra och roligt, men jag tror att gränserna mellan dom olika serierna är lite felplacerade. Härefter nergraderar jag mig till den mellerasta kasten och fortsätter där. Nästa vecka kan jag sedan eventuellt göra ett nytt försök på nivå 3.

Och kommer jag nu ständigt att ha sjuka bröstmuskler i två månader?

Sedan förra december arbetar jag i Stella Business Park, som är ett relativt nytt kontorskomplex i det vackra Esbo. I parkeringshuset finns en modern hiss för oss lata kontorsarbetare som inte alltid orkar gå upp till bilen. Jämfört med hissen från 1929 har användbarheten tyvärr blivit rejält sämre på 80 år. När man kommer till hissen ser man följande panel:

Den smarta kontoristen inser snabbt att nånting är uppe i sjuan, troligen hissen. Nu gäller det snabbt att bestämma om man ska trycka neråt för att få hissen ner, eller uppåt, eftersom man själv om en stund vill upp. Vi har åkt hiss förut, så vi kommer ihåg att man brukar trycka på den pilen som anger önskad färdriktning.

Men det stora problemet återstår: vilken av pilarna uppåt ska man trycka på? Och varför finns det en dubbel uppsättning pilar? Hissdesignern har kommit på att knappen ska se precis lika ut som den lysande symbolen. I det här fallet gäller det bara att gissa och trycka på knappar tills man hör att hissen börjar röra på sig. Och då ser man följande lampor lysa:

I det här skedet är den trötte kontorsarbetaren troligen helt uppgiven och bryr sig inte mera om att förstå vad signalerna betyder. Tydligen rör sig nånting neråt och nånting uppåt. Och själv orkar man kanske gå upp för trapporna.

Varför i all världen känns det fantastiskt tufft att hålla på i minst sex veckor med nåt man lider av? Och varför kunde jag inte ha tryckt mina armhävningar för mig själv, ifall jag absolut ville göra det? Egentligen vet jag inte, men jag tror att jag är mycket mer intresserad av hela projektet och programmet än själva sportandet. En sajt med massor av info, olika program för varje vecka, siffror i fina tabeller: det är nåt jag helt enkelt inte kan motstå.

Min kollega, herr Johnny Drama, uttryckte det ganska bra:

"Intressant det här med nördar och idrott, förresten. Genast då någon algoritmiserar (jag hittar på nya ord bäst jag vill, tack så mycket) någon idrottsprestation eller därmed jämförbar aktivitet går det bra att hänga på."

Förutom metoder och algoritmer handlar det säkert också om gruppress. När vi i vårt team på jobbet väl bestämde oss för att delta, så vågar man inte helt genast sluta.

Och om jag tror att jag om sex veckor gör hundra push-ups? Inte en chans! Från 11 tunga tryck till 100 går inte, men jag blir säkert betydligt bättre på det. Ifall det nu egentligen spelar nån roll.

Det är fascinerande att se hur bra minne barnen har. När jag läste boken för andra eller tredje gången och pekade frågande på igelkotten med frågan: "Mikä se on?" [Vad är det där?], fick jag svaret: "Snigelkott!". Detaljerna hade hon inte lyckats memorera, men nog djurens namn i rätt ordning.

Hur Ida ska känna igen en snigel i naturen efter att ha sett på den här bilden under hundra vinterkvällar återstår däremot att se.