augusti 2008 Archives

Jag skrev i förrgår om one hundred push-ups. Det är helt tydligt en mycket lång process from futtiga 11 pressar till hundra. Idag var det dags för W1/D2 (första veckans andra dag). Och det sket sig!

Programmet ordinerade mig följande serie armpressar: 12-12-10-10-10 (eller max.). Så meningen var att det antal jag med nöd och näppe klarade på lördag skulle jag nu orka trycka fem gånger i rad. Men det gjorde jag alltså inte. Jag orkade ungefär hälften och sen blev det stopp. Totalstopp.

Programmet verkar fortfarande bra och roligt, men jag tror att gränserna mellan dom olika serierna är lite felplacerade. Härefter nergraderar jag mig till den mellerasta kasten och fortsätter där. Nästa vecka kan jag sedan eventuellt göra ett nytt försök på nivå 3.

Och kommer jag nu ständigt att ha sjuka bröstmuskler i två månader?

Hissar är egentligen ganska enkla att använda. Vår förra lägenhet i Tölö var i ett hus där hissen var byggd år 1929. Den hade endast en knapp utanför (i trappan, alltså) och några numrerade knappar innanför. Inga lysande lampor, inga informativa displayer.

Sedan förra december arbetar jag i Stella Business Park, som är ett relativt nytt kontorskomplex i det vackra Esbo. I parkeringshuset finns en modern hiss för oss lata kontorsarbetare som inte alltid orkar gå upp till bilen. Jämfört med hissen från 1929 har användbarheten tyvärr blivit rejält sämre på 80 år. När man kommer till hissen ser man följande panel:

Den smarta kontoristen inser snabbt att nånting är uppe i sjuan, troligen hissen. Nu gäller det snabbt att bestämma om man ska trycka neråt för att få hissen ner, eller uppåt, eftersom man själv om en stund vill upp. Vi har åkt hiss förut, så vi kommer ihåg att man brukar trycka på den pilen som anger önskad färdriktning.

Men det stora problemet återstår: vilken av pilarna uppåt ska man trycka på? Och varför finns det en dubbel uppsättning pilar? Hissdesignern har kommit på att knappen ska se precis lika ut som den lysande symbolen. I det här fallet gäller det bara att gissa och trycka på knappar tills man hör att hissen börjar röra på sig. Och då ser man följande lampor lysa:

I det här skedet är den trötte kontorsarbetaren troligen helt uppgiven och bryr sig inte mera om att förstå vad signalerna betyder. Tydligen rör sig nånting neråt och nånting uppåt. Och själv orkar man kanske gå upp för trapporna.

Push-ups eller armhävningar hör till det jävligaste som existerar. Och dessutom är jag extremt dålig på dem. Men ändå nappade jag genast på idén då Robin förra veckan bloggade om one hundred push-ups.

Varför i all världen känns det fantastiskt tufft att hålla på i minst sex veckor med nåt man lider av? Och varför kunde jag inte ha tryckt mina armhävningar för mig själv, ifall jag absolut ville göra det? Egentligen vet jag inte, men jag tror att jag är mycket mer intresserad av hela projektet och programmet än själva sportandet. En sajt med massor av info, olika program för varje vecka, siffror i fina tabeller: det är nåt jag helt enkelt inte kan motstå.

Min kollega, herr Johnny Drama, uttryckte det ganska bra:

"Intressant det här med nördar och idrott, förresten. Genast då någon algoritmiserar (jag hittar på nya ord bäst jag vill, tack så mycket) någon idrottsprestation eller därmed jämförbar aktivitet går det bra att hänga på."

Förutom metoder och algoritmer handlar det säkert också om gruppress. När vi i vårt team på jobbet väl bestämde oss för att delta, så vågar man inte helt genast sluta.

Och om jag tror att jag om sex veckor gör hundra push-ups? Inte en chans! Från 11 tunga tryck till 100 går inte, men jag blir säkert betydligt bättre på det. Ifall det nu egentligen spelar nån roll.

Snart har det gått ett halvt år sedan det senaste inlägget. Kanske man nu vågar blogga igen. Försiktigt, bara.