NY Times om webbdejting

I New York Times hittade jag en intressant artikel om Internet-dejting-kultur. Artikeln beskriver dejtingstjänsterna, deras användare och hur det går till då folk träffar varandra på nätet. En av orsakerna att människor vill träffas på nätet är enligt skribenten:

"The city is full of people we can't reach. We pass them on sidewalks, sit across from them in the subway and in restaurants; we glimpse their lighted windows from our own lighted windows late at night. That's in New York. In most of America, people float alongside one another on freeways as they drive between the city and the places where they live. To lock eyes with a stranger is to feel the gulf between proximity and familiarity and to wish -- at least sometimes, briefly, most of us -- that we could jump the hedges of our own narrow lives and find those people again when they drift out of sight."

Jag har ibland funderat på hur absurt det egentligen är att man klämmer hundratusentals, t.o.m. miljontals, människor in på ett litet område och resultatet är att ensamhet och svårighet att hitta partner hör till dom största problemen. Att man kan vara så asocial mitt ibland städernas folkmassor.

I artikeln nämner en av de intervjuade att restauranger och internet är dom enda möjligheterna för henne att träffa nya människor och potentiella manliga vänner. Livet i städerna består främst av arbete. Redan den amerikanska internetdejting och -kontaktbranschens årliga volym på över 400 miljoner dollar indikerar att det nuförtiden tycks finnas ett stort behov för dom här tjänsterna.

Fast internet är relativt nytt är problemet säkert betydligt äldre. Citatet ovan fick mig att komma ihåg vad den unge Gripenberg skrev i sin första diktsamling år 1903:

"Af sköna kvinnor är världen full -
begärens stormvind sjunger.
Min själ är sjuk för åtrås skull,
jag dör af törst och hunger.
Som tiggarn på ett skördefält
med handen sträckt mot brödet
jag dör, jag dör af hopplös svält
midt ibland överflödet."
(Hungervisan, 1:a strofen)