I Helsingin Sanomats månadsbilaga fanns idag en kort notis om människorna på arbetsplatsannonsernas fotografier. Skribenten hade läst annonser och undrade om arbete nuförtiden faktiskt är roligt och glatt, då alla ser så glada ut på bilderna:
"Työntekijän odotetaan ilmeisesti tekevän työnsä naureskellen, olipa hänen tehtävänsä sitten kiinteistötietoarkiston ylläpito tai ohjelmiston testaus. Ja putkistoinsinööri se vasta remakasti nauraakin tietokoneen ääressä." (s.13)
Det här med bilder på arbetande människor är något jag alltid varit fascinerad av. Främst gäller det dom bilder man hittar i arbetsplatsannonser och i olika produktbroschyrer. Språkkurser och språkresor är faktiskt inte så mycket sämre. Språk lär man sig tydligen bäst då man ligger på gräset i en park och studerar tillsammans med två skrattande kompisar. Kanske skrattar dom åt sina misstag; det är ju via misstag man lär sig?
Den vanliga kontorsbilden föreställer ett litet mötesrum, där snyggt klädda unga människor tittar mycket intresserat mot talaren som står vid ändan av det långa mötesbordet och presenterar sitt ärende. Alternativt lutar dom sig över ett papper med stora färggranna stolpdiagram och pekar på nån av staplarna. Alla tycks koncentrera sig hårt på något mystiskt problem. Det här problemet kan ändå inte kan vara stort, eftersom dom alla ser så nöjda ut. Oftast har människorna på bilderna dessutom olika etniska ursprung. Ordnar man ett möte ska man förstås se till att det blir internationellt.
När man ser dom här bilderna kan man fundera på stora frågor såsom: Äter inte dom bulle på sina möten? Har dom faktiskt inte tråkigt? Hur lyckas dom, vad är det som är så roligt med deras möten? Och varför ska alla böja sig över graferna, kan man inte projicera dom på väggen?
Själv hade jag på våren möjlighet att delta i fotograferingen av några broschyrbilder. Det var en riktigt lärorik tio minuters upplevelse. Arbetskompisarna projicerade simuleringsvisualiseringar på väggen och min uppgift var att agera talare. Med en riktigt säljande och förklarande min pekade jag på bilderna och pratade strunt. Arbetskompisarna försökte se intresserade ut och låtsades göra anteckningar.
Nu tror jag att jag vet varför alla ser så glada ut på den här typens bilder - det var faktiskt roligt. Fastän vi inte böjde oss över nåt papper med stolpdiagram.
