Nätkreatur

Idag kunde vi läsa en intressant artikel i Hesaris Kuukausiliite om skillnaderna mellan Esbo och Vanda. Det finns en hel del skillnader mellan de här stora (anti-)städerna, men desto mera likheter. En är att det på varannan åker nu står ett superstort shoppinghelevete och till de här kolosserna åker vi sedan varje lördag. Med bil, såklart.

Nu inser jag att jag efter 10 års exil i Helsingfors igen har lärt mig tänka som en äkta esbobo. På söndag för två veckor sedan kände jag mig trött, stressad och i behov av lite andlig näring. Jag ville helt enkelt lugna ner mig och andas ut en stund. Efter att jag lyckats fixa permission för ett par timmar hoppade jag alltså i bilen och ... åkte till närmaste shoppingkoloss.

Väl framme i Iso Omena vandrade jag en stund i butiker och tittade på en mängd varor som jag inte behöver. Till mitt försvar kan jag ändå konstatera att jag efter ett besök i bokhandeln köpte Richard Sennets bok Työn uusi järjestys (The Corrosion of Character), gick till det lugna cafét i övre våningen, isolerade mig från omvärlden med min iPod och läste bok medan jag njöt av espresso. Och det kändes bra.

Trots det semipatetiska i att slösa sin fritid i shoppingcentrum, så såg jag nåt fantastiskt vid parkeringshuset ingång - en pizza-automat:

Manicken heter Wonder Pizza och den tycks kunna producera tre olika sorters pizzor:

Jag har ingen aning om varför jag någonsin skulle ha behov av att köpa en pizza ur den här automaten, speciellt när shoppingcentret är fullt av snabbmat. Men jag litar på att vi effektivitetsälskande esbobor hittar på en bra orsak att få börja köpa vår lördagslunch härifrån. Innan vi sätter oss i bilen och åker hem.

Dagis är otroligt! Nu har dottern varit 3 veckor på dagis, 3 veckor á 4 dagar. Varenda vecka har utan undantag slutat med förkylning och feber.

Jag hade inte riktigt tänkt mig att det skulle bli så här dåligt. Tre veckor och tre sjukdomar är dessutom ganska tungt i en familj med en liten ettåring som flitigt suger i sig alla virus och sjukdomar han stöter på. Men å andra sidan kan det väl inte bli värre än så här heller, så framtiden ser ljus ut.

Framför mig på bordet har jag en intressant broschyr: management-konferensen Leaders in London. Talarna och deras viktigaste budskap är kort presenterade och jag lärde mig en hel del när jag läste bladet.

Men det jag bäst kommer ihåg av broschyren var ett fantastiskt citat av Jack Welch:

"Hierarchy is an organization with its face towards the CEO and its ASS towards the customer"

Kort och koncist. Inget att tillägga.

Jag skrev i förrgår om one hundred push-ups. Det är helt tydligt en mycket lång process from futtiga 11 pressar till hundra. Idag var det dags för W1/D2 (första veckans andra dag). Och det sket sig!

Programmet ordinerade mig följande serie armpressar: 12-12-10-10-10 (eller max.). Så meningen var att det antal jag med nöd och näppe klarade på lördag skulle jag nu orka trycka fem gånger i rad. Men det gjorde jag alltså inte. Jag orkade ungefär hälften och sen blev det stopp. Totalstopp.

Programmet verkar fortfarande bra och roligt, men jag tror att gränserna mellan dom olika serierna är lite felplacerade. Härefter nergraderar jag mig till den mellerasta kasten och fortsätter där. Nästa vecka kan jag sedan eventuellt göra ett nytt försök på nivå 3.

Och kommer jag nu ständigt att ha sjuka bröstmuskler i två månader?

Hissar är egentligen ganska enkla att använda. Vår förra lägenhet i Tölö var i ett hus där hissen var byggd år 1929. Den hade endast en knapp utanför (i trappan, alltså) och några numrerade knappar innanför. Inga lysande lampor, inga informativa displayer.

Sedan förra december arbetar jag i Stella Business Park, som är ett relativt nytt kontorskomplex i det vackra Esbo. I parkeringshuset finns en modern hiss för oss lata kontorsarbetare som inte alltid orkar gå upp till bilen. Jämfört med hissen från 1929 har användbarheten tyvärr blivit rejält sämre på 80 år. När man kommer till hissen ser man följande panel:

Den smarta kontoristen inser snabbt att nånting är uppe i sjuan, troligen hissen. Nu gäller det snabbt att bestämma om man ska trycka neråt för att få hissen ner, eller uppåt, eftersom man själv om en stund vill upp. Vi har åkt hiss förut, så vi kommer ihåg att man brukar trycka på den pilen som anger önskad färdriktning.

Men det stora problemet återstår: vilken av pilarna uppåt ska man trycka på? Och varför finns det en dubbel uppsättning pilar? Hissdesignern har kommit på att knappen ska se precis lika ut som den lysande symbolen. I det här fallet gäller det bara att gissa och trycka på knappar tills man hör att hissen börjar röra på sig. Och då ser man följande lampor lysa:

I det här skedet är den trötte kontorsarbetaren troligen helt uppgiven och bryr sig inte mera om att förstå vad signalerna betyder. Tydligen rör sig nånting neråt och nånting uppåt. Och själv orkar man kanske gå upp för trapporna.

Push-ups eller armhävningar hör till det jävligaste som existerar. Och dessutom är jag extremt dålig på dem. Men ändå nappade jag genast på idén då Robin förra veckan bloggade om one hundred push-ups.

Varför i all världen känns det fantastiskt tufft att hålla på i minst sex veckor med nåt man lider av? Och varför kunde jag inte ha tryckt mina armhävningar för mig själv, ifall jag absolut ville göra det? Egentligen vet jag inte, men jag tror att jag är mycket mer intresserad av hela projektet och programmet än själva sportandet. En sajt med massor av info, olika program för varje vecka, siffror i fina tabeller: det är nåt jag helt enkelt inte kan motstå.

Min kollega, herr Johnny Drama, uttryckte det ganska bra:

"Intressant det här med nördar och idrott, förresten. Genast då någon algoritmiserar (jag hittar på nya ord bäst jag vill, tack så mycket) någon idrottsprestation eller därmed jämförbar aktivitet går det bra att hänga på."

Förutom metoder och algoritmer handlar det säkert också om gruppress. När vi i vårt team på jobbet väl bestämde oss för att delta, så vågar man inte helt genast sluta.

Och om jag tror att jag om sex veckor gör hundra push-ups? Inte en chans! Från 11 tunga tryck till 100 går inte, men jag blir säkert betydligt bättre på det. Ifall det nu egentligen spelar nån roll.

Snart har det gått ett halvt år sedan det senaste inlägget. Kanske man nu vågar blogga igen. Försiktigt, bara.

Jag medger: jag tycker om ordlekar. Jag tycker till och med om dåliga skämt med ord. Men när Husis skriver om vattnet i Vanda å och har följande rubrik på första sidan tycker jag ändå att det är en riktig bottennotering:

Varje kväll läser jag två böcker åt min dotter före hon lägger sig. Den ena brukar vara Mollys ordbok och den andra oftast Totte städar eller Totte badar (Totte-böcker är förresten helt fantastiska). Molly-boken består av en hop bilder med förklarande text under - se exemplet nedan:

Det är fascinerande att se hur bra minne barnen har. När jag läste boken för andra eller tredje gången och pekade frågande på igelkotten med frågan: "Mikä se on?" [Vad är det där?], fick jag svaret: "Snigelkott!". Detaljerna hade hon inte lyckats memorera, men nog djurens namn i rätt ordning.

Hur Ida ska känna igen en snigel i naturen efter att ha sett på den här bilden under hundra vinterkvällar återstår däremot att se.

Som mellanmål idag åt jag lättrågbröd (bilden nedan) med lättmargarin och lättost. Tomat- och gurkskivor kunde jag inte lägga överst för jag hittade inga light-tomater och light-gurkor i kylskåpet. Magert.

Jag vet inte vad som är mera fascinerande - att man marknadsför rågsbröd som lättrågbröd eller att vi faktiskt har köpt ett paket. Fast det lär ha varit i misstag...